Jaha, då är det tänkt att jag ska börja blogga då. Vad jag ska skriva om? Ingen aning... Men efter påtryckningar från vänner samt kollegor inom psykiatrin, tänkte jag väl berätta om hur min vardag ser ut.
Fick mina diagnoser efter många om och men när jag var 28. Började väl egentligen att tjata om det redan när jag gick i åttan om att jag inte passar in i ett enda sammanhang. Känslan av att alltid spela, orka vara social och improvisera att man fattade hur sociala koder funkar. Det tar energi! Ork.. lust.. U name it! Men nejdå, det var bara störiga pojkar som kunde ha det och inte rara, söta tjejer som hade mvg i alla ämnen. Skönt att de bortsåg från konstant frånvaro pga magsår, huvudvärk, ångest och total brist på känsla för att träffa andra människor.
Flyttar hemifrån efter nian, börjar gymnasiet på annan ort, överlever gymnasietiden genom att dricka mängder med alkohol, ligga runt (för då är man lite inne), umgås med äldre, kriminella människor. Jamen du hade väl ett val? Ja, absolut. Att umgås med iq-befriade brudar vars största intresse var att läsa Veckorevyns sminktester eller att umgås med människor som accepterar en för den man var.
Jamen hur gick det sedan då? Jodå, killarna kom och killarna gick. Vem orkar med någon med ett humör som pendlar lika mycket som SJ´s förseningar? Jobben kom och gick de också för jag lessnade efter ett tag på tristessen och brist på utmaningar. Börjar plugga till beteendevetare för det skulle säkert passa min hjärna. Perfekt med fotografiskt minne! Alla kriterier sitter som ett berg för alla olika diagnoser. Jamen sen då? Jobba, jobba, jobba och jobba... Överallt och ingenstans.
Men något som alltid varit en gemensam nämnare är den psykiska tröttheten dag ut och dag in. Att kliva upp på morgonen, hålla de förbannade rutinerna, åka till jobbet och UMGÅS. Att vara social... För det ska man vara! Det är tillåmed ett kriterium för lönesättning. Härligt..
Hursomhaver. Jag fick diagnosen Aspergers syndrom, - högfungerande med exceptionellt hög iq samt ADHD, - den utåtagerande typen. Det har tagit ett par år att förlika mig med tanken att det är så. Hur reagerar andra då? Ja... "Men du som är så snäll? Du kan väl inte va en sån?" Ehhh.. en sån?? "Jamen.. typ läser tågtidtabeller och memorerar allt." Ridå!
Ni kanske känner igen er vid fördomarna/okunskapen? Frustrationen att behöva försvara sig att det faktiskt ÄR skitjobbigt att sitta runt ett lunchbord med andra människor. Hur trevliga de än är! Att bli driven med när man äter likadan mat i tre veckors tid eller varför man inte kan sitta bredvid en människa som har jeans som blivit tvättade i grönt sköljmedel. Hur kan det komma sig att det är mer socialt accepterat att prata om sitt sexliv med okända människor (ja, kollegor har man inte valt) än att vilja sitta för sig själv en stund för att tanka energi och ork? Ja, det är min uppfattning men den är min.
Vet inte riktigt vad jag hade tänkt med att börja skriva men kan väl börja såhär då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar